hur dåligt mådde jag?

..och går det att mäta?
läste en krönika om ätstörningar på aftonbladet nyss, vilket fick mig att tänka. de flesta som har/har haft ätstörningar har haft det sedan tidiga tonår och många år framöver. det hade aldrig jag. jag mådde nog bara lite dåligt en stund. en ganska kort stund. men stunden var jobbig, och jag förstår inte hur så många kan leva med det i så många år.

jag har aldrig skrivit ner detta innan. det är väldigt jobbigt och om jag publicerar det vet jag inte.

i tvåan på gymnasiet gjorde jag och min dåvarande pojkvän slut och jag hade väldigt mycket att göra i skolan. så vad återstod, som jag kunde ta kontroll över? min vikt... det låter himla simpelt och näst intill löjligt men det var inte direkt ett beslut. jag vet inte hur jag ska kunna förklara det, det bara blev. jag bestämde mig inte för att sluta äta, det kom -hur sjukt det än låter- naturligt.
så jag slutade äta. och började träna. fast mest lät jag bli att äta, jag har ju aldrig varit så himla intresserad av det här med att träna.
det här började någonstans i oktober-november och jag kommer aldrig glömma julbordet. jag och L tog förstås löjligt små portioner av det lilla vi kunde tänka oss att äta, och slog oss ner bredvid H och M. speciellt H tyckte att det var så himla jobbigt att se oss misshandla oss själva på det här sättet att hon kunde knappt sitta kvar. och vi förstod förstås ingenting.
när jag var hemma på jullovet skämdes jag. mamma såg ju förstås att jag hade gått ner så mycket i vikt - här skiljer jag kanske mig från många andra? jag var fullt medveten om att jag hade magrat, men jag vägrade erkänna det- och fällde en och annan kommentar. mamma visste heller förstås inte hur fort min viktminskning gått, men inför hennes blick skämdes jag ändå så mycket.
Jag är en Trolle. Jag är stark.
det jag höll på med då var inte det minsta starkt, tvärtom, det var så svagt.
när jag var yngre tyckte jag att anorexia var något svagt. du inbillade dig att du var tjock för att andra människor sa att du var det och du trodde du var tvungen att vara smal för då kunde du kanske bli lycklig.
jag har aldrig inbillat mig att jag varit tjock. jag har vägt 58-60kg ända sedan jag slutade växa och jag vet att muskler väger mer än fett och jag har alltid varit välmusklad. andra har alltid placerat mig i "det smala facket". jag har sällan varit mager, men alltid lycklig.
när allt det här hände vet jag inte vad som pågick i min hjärna. får jag skylla på kortslutning? i efterhand har jag insett att min vikt var det enda jag kände att jag kunde ha 100% kontroll över och handlade därefter. som med skygglappar gick jag omkring bland alla andra och åt allt mindre, tränade allt mer.
i februari åkte jag med pappas släkt, endast damer, till thailand. även här skämdes jag för att erkänna att jag mådde dåligt, att något kunde vara fel. i min värld har man inte fel, speciellt inte bland släkten. så jag åt. och alla andra åt. men ingen skämdes för att ligga med magen i solen? utom jag. jag inbillade mig inte att jag var tjock, tro inte det om mig - jag tyckte bara att jag kunde vara lite smalare. alltid lite smalare. men att kräkas var inget alternativ så jag fick finna mig i att äta för stunden, även om det var svårt och rent av äckligt.
när jag kom tillbaka från thailand -och faktiskt gått upp ett par kilo- var det M och H som fick mig att inse vad jag höll på med. vi gick ofta promenader bara för att prata och under en av dessa berättade de hur dåligt de mådde av det jag (och L) höll på med. att höra detta gjorde mig så himla ont! om jag förstör för mig själv är en sak men att förstöra för någon annan..? att göra någon jag tycker om och älskar ledsen bara för att jag mår lite dåligt? och framför allt, att svika min mamma, pappa, H, M och många andra när det här beteendet är så långt från mig själv kändes oerhört lågt. så varför gjorde jag det?
jag vet precis varför. för att jag kunde kontrollera det, när jag inte kunde kontrollera mycket annat. det är den ytterst enkla anledningen, hur banal den än må vara. det är den enda jag har att ge. så var det i mitt fall, i mitt korta besök i ätstörningarnas värld.
jag är glad att jag inte stannade längre, och jag hoppas att aldrig komma på besök.

därför ställer jag mig absolut inte på en våg idag. för jag vet att siffrorna där blir på en sekund min fiende och det har jag än idag svårt för. vi har ingen våg hemma men om ingen hindrar mig smyger jag som en besatt upp på badrumsvågar i vänners hem - och förfasas. men inte mer än så, det har jag åtminstone lärt mig.

en kort oväsentlig text som tagit tramsigt lång tid att skriva, men också fungerat som terapi. för första gången på länge har jag gråtit lite - även om jag inte riktigt vet varför.

nu publicerar jag detta, tyck vad du vill, det är inte för din skull jag skriver det här...